Vägen tillbaka

Vägen tillbaka


”Du kan lämna dina medaljer där ute, här inne är du bara alkis”.
På behandlingshemmet hade Emma Igelström ingenting för sina gamla meriter. Där var hon en patient som alla andra.

Hon är inte den enda idrottsstjärna som gått i fällan: Samma kicksökande som gör en till stjärna kan leda till missbruk.

Det har gått drygt ett år sedan den förra elitsimmerskan och VM-medaljören gick ut och berättade om sina alkoholproblem. ”Jag har en beroendepersonlighet och det tar sig uttryck i träning, bantning, jobb eller vad som helst”, uppgav hon för GP.

Idag säger Emma Igelström att hon alltid kommer att vara alkoholist men att hon lärt sig leva med det. Hon har fått nytt jobb som föreläsare och konsult på Christer Olssons bolag Utvecklingspoolen och tränar bland annat för att springa Stockholms jubileumsmarathon och Göteborgsvarvet.

– Jag är en prestationsmänniska och kommer alltid att leva på kickarna oavsett vad det gäller. Jag har lärt mig att det som är mina styrkor också kan bli mina svagheter om jag inte förvaltar dem rätt. Det var därför jag lyckades inom simningen, men också därför jag började dricka, berättar hon.

Emma Igelström är inte ensam om att ha ”kommit ut”. Under det gångna året har flera svenska idrottsstjärnor tagit bladet från munnen och visat människan bakom de sportsliga prestationerna.

I slutet av 2011 gick bandyprofilen Joakim Hedqvist ut med sina alkoholproblem. Hedqvist hade precis värvats från Söderhamn till Vänersborg, när den nya klubben fattade misstankar.

– Jag kom bakfull till träningarna och luktade sprit i omklädningsrummet. Men det var jag själv som tog beslutet att det fick vara nog och tog kontakt med en missbrukarmottagning med stöttning av klubben, berättar han.

Joakim Hedqvist hade mått dåligt under en längre tid när han började dricka. Det började med en kraftig viktnedgång förra sommaren. Plötsligt funkade inte bandyn, han slutade prestera.

– För mig har det alltid rullat på och jag har aldrig behövt ifrågasätta mina insatser. Liksom för de flesta andra idrottare drivs jag av att prestera och när jag inte gjorde det längre började jag söka tillfredsställelse på annat håll. Genom alkoholen fick jag både kickar och ett sätt att hantera min situation på.

Enligt Stefan Brené, beroendeforskare vid Karolinska Institutet i Stockholm, finns det mycket som talar för att det kan finnas samband mellan drivkraften till att söka kickar genom idrottsliga prestationer och destruktiva beteenden, som exempelvis alkoholism.

– Att vara elitidrottare handlar ofta om att leva på gränsen till det osunda. Trots att man ständigt utsätts för hård fysisk och psykisk stress, fortsätter man. Det är de egenskaperna som skapar en elitidrottare. För att man ska motiveras till den hårda träningen krävs det belöning, vilket man får genom kickar, säger han.

Belöning är centralt för alla sorters beroende. Detta tack vare signalsubstansen dopamin som triggar igång hjärnans belöningssystem.

– Dopaminet belönar oss för sådant vi måste ha för att överleva och gör det njutbart, till exempel mat, dryck, motion och sex. Men det kan också leda till beroende av annat, icke livsnödvändigt, som tobak, alkohol, droger eller spel. Sådant som ofta kan vara njutningsfullt i början.

När beroende av något som egentligen inte behövs för vår överlevnad uppstår brukar man tala om att belöningssystemet kidnappas. Kopplingarna mellan nervcellerna ändras så att den beroende till sist har svårt att finna belöning och vällust av annat än sitt beroende.

Emma Igelström lärde sig tidigt att belöning gav henne kickar. Och dem fick hon genom att prestera.

– Jag hade alltid högsta betyg i skolan och det kunde räcka med ett enda fel för att jag skulle bryta ihop. I simningen var det likadant.

Enligt Peter Hassmén, professor i idrottspsykologi vid Umeå Universitet, behöver man inte vara elitidrottare för att fastna i kicksökandet.

– Det finns vanliga motionärer som utvecklar så kallad ortorexi, man tränar extremt mycket och äter extremt hälsosamt. Man mår bättre psykiskt av att träna även om kroppen behöver vila, för att ångesten om man skulle låta bli är så stor. Det uppstår ett tvångsmässigt beroende som upprätthålls genom att man belönas direkt efter prestationen. Denna tvångsmässiga strävan kan lätt omvandlas till beroende av något annat, till exempel inom spel, droger, alkohol eller mat, säger han.

För Emma Igelströms del var det ätstörningar som först tvingade henne att sätta simningen på paus 2004. Hon fick behandling och försökte återuppta simkarriären ett år senare, men hade vid det laget tappat lusten.

– Jag fick behandling för mina symptom, inte det egentliga problemet. Nu har jag lärt mig att jag måste ha en struktur, ett schema att leva efter. Att tillåta mig att vara ledsen och inte fly in i jobb, träning eller något annat när det går tungt. Innan en löprunda måste jag tänka efter: varför går jag ut och springer nu, flyr jag ett problem? För då bör jag låta bli.

Problemet med beroende är att belöningssystemet efter ett tag börjar fungera sämre. Det krävs allt större insatser för att man ska uppleva det där ruset som gör livet värt att leva.

– Jag fick en kick av alkoholen, men bara i början. Man gick från att känna sig bra till jättebra, tills det spårade ut och jag inte längre kunde känna gränser utan bara behövde mer, säger Emma Igelström.

Vad är det då som gör att vissa blir beroende och inte andra?

– Det är aldrig en slump, det finns alltid goda skäl. Genetiska förutsättningar tillsammans med sociala sammanhang, hur ens uppväxtvillkor såg ut med till exempel familjeförhållanden, tidiga prestationskrav eller kamrattryck i skolan ökar riskerna att trilla dit, säger Tommy Moberg, socionom med lång erfarenhet från arbete med missbrukare.

Han brukar föreläsa i organisationen Ren Idrotts regi och ingår i en rad olika forskningsprojekt vid Resurscentrum, Sahlgrenska Universitetssjukhuset.

– Bland annat gör vi en idrottsstudie om anabola steroider där vi tittar på gamla elitidrottare. Min ambition är att kunna starta en efterkontroll för att se hur före detta elitidrottare klarar av vardagslivet efter karriären. Många känner en väldig tomhet efter alla prestationer och måste plötsligt söka tillfredsställelse någon annanstans. Det kan vara en annan orsak till att man börjar missbruka, i jakten på nya sorters kickar.

När Emma Igelström idag är ute och föreläser träffar hon många andra elitidrottare. Flera har erkänt att de mått dåligt under karriären, men att de låtit bli att prata om det.

– Bryter du benet är det en sak, men om du mår dåligt är det locket på. Man utgår från att stora prestationer är detsamma som att man mår bra. Jag önskar att man kunde fokusera lite mer på välmående än bara de idrottsliga resultaten.

Bandyspelaren Joakim Hedqvist är åter tillbaka i Vänersborgs A-lagstrupp efter avstängningen tidigare i vintras. Han känner igen sig i det Emma berättar.

– Så länge det går bra för laget är det ingen som bryr sig om någon mår dåligt. Det är svåra frågor att hantera. Men jag hoppas att jag hellre skulle fråga en gång för mycket än för lite om jag märkte att någon av mina lagkamrater fick den här typen av problem i framtiden.

I England har Arsenals förre lagkapten Tony Adams startat Sporting Chance, en klinik där idrottare kan få stöd och hjälp med destruktiva beroenden.

– En sådan tror jag skulle vara bra i Sverige också. Det kan vara en period under idrottstiden som man behöver särskild hjälp. Det skulle också ge en möjlighet att dela erfarenheter med andra idrottare, tror Joakim Hedqvist.

Emma Igelström
Ålder
: 32 år.
Familj: Dotter.
Yrke: Konsult, föreläsare.
Bor: Alingsås.

Joakim Hedqvist
Ålder: 34 år.
Familj: -
Yrke: Bandyspelare i IFK Vänersborg.
Bor: Vändersborg/Söderhamn.

Publicerat i Göteborgs-Posten 2012-04-22

web_reportage-elitidrottberoende_1

web_reportage-elitidrottberoende_2