Samlaren som köper Oskarström

Fastighetsägare Magnus Fritzell är en rätt osannolik figur. Utseendemässigt är det svårt att ta fel på honom, iklädd hatt och shorts året om. Och i Oskarström är han mannen som köpt upp hela stan – mest för att det är en kul grej.

Vi står i snömodden på Matöppets parkering inne i Oskarström. Det är en av årets första kalla vinterdagar. Kylan biter i kinderna och fötterna känns som iskuber efter en bråkdels sekund utomhus. Men Magnus Fritzells kinder är rosiga och det ser nästan ut som om en svettpärla letar sig ned för hans panna. Detta trots att han endast är iförd kycklinggul skjorta med uppvikta ärmar, khakishorts, stråhatt och seglarskor. Hatt och shorts bär han året om – utom när han jobbar extra på Hallands auktionsverk. Då måste han ha långbyxor. Samma gäller när hustrun vill gå en sväng på stan. Då blir det kostym. Några jeans äger han inte och jacka har han aldrig på sig. På frågan om han inte fryser svarar han ”jo” med ett snett leende bara för att sekunden senare lägga till ”ha ha, jag skojade bara!

Magnus Fritzell fryser aldrig. Det skyller han dels på de extra kilona som värmer gott kring magen, dels på att han för några år sedan drabbades av lymfcancer.

– Det slog ut hela systemet.

Mer om detta senare. Vi promenerar Köpmansgatan ned, förbi den nya godisbutiken Smaklyckan där butiksbiträdet står och vinkar i fönstret.

– Den är min den åsså, säger Magnus på nordskånsk dialekt och syftar förstås på fastigheten.

Sammanlagt äger han drygt 15 hus i centrala Oskarström, varav de flesta används i kommersiellt syfte. Apoteksbyggnaden är hans, liksom bankfastigheten, Systembolaget, Matöppet och missionskyrkan. Och så har han ett gäng lägenheter spridda runt om i samhället.

– Det är jag som bestämmer vad det ska vara i lokalerna, säger han och plirar pillemariskt med ögonen under stråhatten. Målet är att blåsa liv i samhället och göra det till ett centrum där det alltid finns folk i omlopp. Varför han gjort just detta till sin livsuppgift kan han inte riktigt förklara. Och det är väl just därför han har blivit så omtalad på byn.

Här kommer en man i sina bästa år och köper upp en hel stadskärna på mindre än två år, utan att egentligen ha någon anknytning till byn och mest för att det är en kul grej.

– Det är helt sjukt, jag vet, utbrister han och berättar att det började med att han var sjukskriven några år efter cancern. För att bota den ständiga rastlösheten och kroppen som kliade, kläckte hustrun den briljanta idén att han skulle skaffa ett hus att pula med. Förslaget föll i god jord och snart hade han både ett, två och tre hus på olika håll i Halmstadtrakten. Plötsligt en dag tyckte hans mäklarkompisar att han skulle ta över en fastighet i Oskarström. Och på den vägen är det.

– Det här samhället har en jättepotential, många unga flyttar hit och det är billigt att köpa hus här. Och jag behöver inte vara rädd för att göra bort mig. Skulle jag köpt en fastighet i Tylösand och låtit bli att klippa gräset på ett halvår skulle folk stämma skiten ur mig. Här är det nog inte så, för här finns ju inte så mycket att utgå från!

Det tilltänkta konditoriet invid Nissan är en av de framtidsplaner som han tror kommer att smälla högst.

– Om du tycker att biblioteket i Halmstad hänger ut i Nissan så är det ingenting mot vad det här bygget kommer att göra, förklarar han och berättar i förbifarten att han vill anlägga en allé och stensätta gatan. Källaren under Matöppet förvandlas senare i vår till ett dygnet- runt öppet gym och missionshuset har blivit fritidsgård eftersom gamla Maredsgården dömts ut av Halmstads kommun.

Själva byggnaden står förstås kvar och när fotograf-Emma frågar om han inte vill köpa loss det också glimmar det till i hans ögon.

– Tror du det eller?

Klockan är strax före tolv när vi kliver in på Bykokerskan, som för övrigt är den första fastigheten som Magnus köpte i Oskarström för två och ett halvt år sedan. Byggarbetare i fleecejackor och mössor slevar i sig currygryta och spättafilé med remouladsås.

– Jag tar alltid fisk, deklarerar Magnus högljutt och slänger artighetsfraser till höger och vänster medan han spankulerar mellan borden för att slutligen slå sig ned hos ortens rörmokare.

Fastighetsägare Fritzell är onekligen en katt bland hermelinerna med sin hatt och sina shorts. Och visst har åsikterna om hans förehavanden på orten varit delade.

– Det finns säkert många som tycker att jag är en knäppskalle. Men så länge jag själv är tillfreds spelar det ingen roll, säger han och avfyrar ännu ett underfundigt leende som får rörmokaren att skaka på huvudet.

Inte minst ekonomin bakom projektet lär många vara förbryllade över. Men kassaflödet tycks vara en petitess i sammanhanget.

– Jag sköter snacket, banken fixar pengarna. Jag har inte en spänn själv, 45 miljoner kronor i skulder. Men jag måste börja visa att jag kan göra något av det också, det räcker inte bara med att prata och köpa.

Samlarmentaliteten finns med sedan barnsben. Under hela sitt liv har Magnus samlat, mest antika prylar, men i princip kan det vara vad som helst – 1800-talsserviser, Billy bokhyllor från Ikea eller roliga vinglas. Allt går in i det Fritzellska hemmet. Därför faller det sig inte heller bättre än att han tillbringar avsevärd tid vid Hallands auktionsverk, där han jobbar extra upptill fastighetsägandet.

– Fast det kostar mer än jag får ut av att jobba där eftersom jag alltid köper grejer för lönen. Jag köper alltid, säljer aldrig.

När det gäller mat och andra dagligvaror ser han till att uträtta sina ärenden i Oskarström – ”självklart, det borde alla invånare också göra”. Han bor emellertid inte på orten. Lite skenheligt om man ska locka folk hit, medger han. Men hustrun Susanne vägrar flytta; paret bor redan i sitt drömhus inne i Halmstad tillsammans med sönerna William, 7 år, och Edward, 4 år. Själv kommer Magnus ursprungligen från Torekov. Under många år arbetade han som mellanchef inom företagsvärlden innan han började studera personalvetenskap vid Göteborgs universitet 1998. Det var då han blev sjuk.

– Jag hade segelbåt och det blev mycket sol och rökning under några år. Jag visste om att jag fått cancer, hade bölder på halsen och sådär men tog mig inte iväg till doktorn.

När han inte längre kunde svälja ordentligt insåg han att ett läkarbesök var oundvikligt. Under en tid strålades han varje dag, stapplade mellan sjukhuset och handelshögskolan. Det låter jobbigt, men liksom det mesta i livet tog Magnus sjukdomen med en klackspark.

– Jag var aldrig orolig för mig själv, det var bara skönt att vara hemma. Och tänk om jag inte blivit sjuk – då hade jag fullföljt utbildningen, suttit på ett kontor och varit en tråkig personalvetare!

I dag har Magnus varit frisk i två år och av sjukdomen märks inte ett spår. Han påminner lite om en seriefigur – kanske en blandning mellan den självgode Katten Gustaf och Joakim von Anka, med skillnaden att Kungen av Oskarström bara låtsas att han har mycket pengar.

Självgodheten är också spelad. Det här är en man som inte tar sig själv på största allvar. Däremot vill han få ut så mycket av livet som möjligt.

– Det man tror på ska man göra. Och vaddå då, jag tycker om att samla på saker och hus, du brinner väl för något du med?

Publicerat i Hallandsposten 2007-02-14. Foto: Emma Gustafsson.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *