Pettson och Findus pappa längtar till bonnalandet

Pettson och Findus har gjort Sven Nordqvist till en folkkär man. Själv trivs han bäst i ensamhet, med sina teckningar, modellbyggen och sin ständiga längtan tillbaka det gammeldags bonnalandet. Trots att han är uppvuxen i Halmstad, en cykeltur från havet.

Sven Nordqvist tycker egentligen att det är lite konstigt själv. Han är uppvuxen vid kusten och har valt att bosätta sig mitt i Stockholms storstadsmyller, men ändå är det till den svenska landsbygden som hans drömmar återvänder. Där bor han längs en dammig landsväg omgärdad av rödmålade stugor och kossor som betar fritt på öppna betesmarker – en lantlig idyll, precis som den i Pettsonböckerna.

– När jag var barn på 50-talet hyrde vi in oss på en stor gård utanför Vessigebro några veckor en sommar. Vi lastade hö med häst och vagn och fick vara med och mjölka om morgnarna. Det var en miljö som jag tycker mycket om och ofta återvänder till i tanken.

En kullerstensgata ned från Mosebacke torg och tre vindlande trappor upp i ett vitputsat sekelskifteshus hittar vi Sven Nordqvists verklighet som den ser ut i dag. Här, i en rymlig sexrummare avdelad med prång och små gångar, högt i tak och fönster i alla väderstreck, finns både tecknarverkstaden och familjens hem.

– Det finns dom som säger att man får bättre disciplin om jobbet är separerat från hemmet, men jag tror inte att det stämmer in på mig. Har jag bara arbetslust så spelar det ingen roll var jag är.

Måndag förmiddag och en ny arbetsvecka har just börjat. Sven arbetar för ovanlighetens skull med ett vuxenprojekt, en bok om Stockholms historia som ska illustreras. Att han skulle bli barnboksförfattare hade han egentligen inte alls planerat, det kom sig mest av en slump genom hustruns flitiga tidningsläsande. Mer om det senare. Först ett nedslag på kontoret.

Ett bohemiskt virrvarr av bokhyllor, högar av teckningar, uppstoppade fåglar med konstiga hattar, och en legostaty med texten ”God jul” (en present från yngste sonen Petter).

– Jag har svårt för att slänga saker. Ibland kan jag återanvända dem som motiv i mina böcker. Min morbror som bor i Halmstad brukar alltid titta i mina nya böcker efter saker som jag kanske har ärvt eller kommit över hemifrån.

Han är en ganska fåordig man, Sven Nordqvist. Klottrar små figurer med en blyertspenna på ritblocket som ligger utbrett på skrivbordet medan han berättar i stillsam och lågmäld ton.

– Har ni något emot att jag röker?

Sven laddar sin pipa och tillstår att den nog blivit lite av hans signum. För att inte tala om glasögonen. De klotrunda, skarpmarkerade, som han så gott som alltid har på sig och som finns i minst tre upplagor på kontoret.

– Jag hade såna i lumpen. Böjen bakom öronen är bra för då sitter glasögonen på plats.

Det finns en annan gubbe med en påfallande lik glasögonmodell hängandes på nästippen. Pettson, den finurlige farbrorn i de folkkära böckerna.

Sven Nordqvist avfärdar inte tanken om att det finns fler likheter.

– Det är upp till betraktaren. Många undrar om det är jag som är Pettson och till viss del är det väl så.

Han reagerar ofta som jag själv och har blivit lite som jag. Han tycker om att bygga och tänka ut fiffiga saker. Nyligen byggde Sven färdigt sin snickarverkstad på sommarstället ute i skärgården.

– Det har alltid varit en dröm, att bygga ett helt hus själv, där jag kan min hyvel och min bandsåg.

Att såga och hyvla var kanske inte det Sven längtade efter allra mest som barn, det är ett intresse som vuxit med åren. Däremot har tecknandet alltid funnits där.

– Jag har ritat sedan barnsben, det var det jag kunde bättre än min bror. Han skulle alltid vara bäst på allt.

Det har snart gått 62 år sedan Sven Nordqvist föddes i Helsingborg. Där bodde han under sina två första levnadsår innan föräldrarna skildes. Hans mamma ville flytta tillbaka till hemorten Halmstad och dit följde Sven och den två år äldre brodern med. Familjen bosatte sig på Skördevägen och senare Linehed – en idyll på sin tid, som Sven minns den.

– Jag kan se mig själv, en pojk med skolmössa och äppelknyckarbyxor – först gick jag på Nyhemsskolan innan jag började vid läroverket på Örjansskolan. Jag tycker om gamla pampiga skolbyggnader. Örjansskolan var en sådan skola, ungefär som Södra latin här i Stockholm.

Efter åren på läroverket gick flyttlasset till Lund och arkitektutbildningen på Tekniska högskolan. Egentligen ville han gå på Konstfack eller någon annan konstnärlig skola, men kom aldrig in.

Det där kunde han ha tjurat över ett tag, men arkitektjobbet var skoj det med. I alla fall verkade det så under skolåren i Lund. Efteråt, i första mötet med arbetslivet, kom han till en annan insikt.

Sven flyttade tillbaka till flickvännen i Halmstad och började så småningom att arbeta för Gösta Fredblad och på Høstrups arkitektkontor.

– Som arkitekt måste man arbeta i gäng, det blir lätt en massa tjafs och det ville jag inte vara med på. Jag är bättre på att jobba för mig själv.

Han frilansade också på Strömbergs reklamkontor på Kungsgatan samt illustrerade läroböcker och ritade gratulationskort och köksaffischer.

– Jag gjorde en som brukade hänga i Ostaffären på Lilla torg. Vem vet, den kanske hänger kvar ännu?

På fritiden engagerade han sig i Amnesty där han så småningom kom att träffa Eva, sin nuvarande fru. Han skilde sig från sin första hustru och flyttade till Stockholm. Det var någonstans i den här vevan som slumpen grep in genom hustruns tidningsläsande.

– Eva är duktig och läser tidningarna noggrant. Hade hon inte gjort det den där morgonen vet jag inte vad som hade hänt. Evas uppmärksamma ögon hade sprungit på en annons om en barnbokstävling och plötsligt var det liksom självklart vad Sven skulle viga sitt liv åt. Arbetet med ”Agaton Öman och Alfabetet”, tog fart och snart hade Svens första barnbok kommit till.

– Jag gjorde en ambitiös insats, skrev ned texten för hand och gjorde hela boken färdig innan jag skickade in den.

Efter att första boken gått i tryck dröjde det inte länge innan bokförlaget Opal ville ha ytterligare en. Och så kom ”Pannkakstårtan” till, den första berättelsen om gubben Pettson och katten Findus.

– Det var ingen självklar succé från början, Barnens bokklubb ville till exempel inteha den. De har själva skrattat åt det efteråt.

”Pannkakstårtan” handlar om hur det går till när man ska göra någonting. För att göra någonting måste man ofta göra någonting annat först och så en annan sak och en annan sak innan man kan göra det som var bestämt från början.

– Så tycker jag att det är ofta i livet, krångligt att nå målet.

Från början var huvudpersonen en gumma, men hon blev för ensam och fick en gubbe. Då blev det för trångt, och gumman fick inte längre plats. Men nu behövde gubben någon att prata med. Och där spatserade katten Findus in i historien.

I en chatt som Sven deltog i nyligen undrade två syskon hur det kommer sig att Findus kan gå och prata – ”det är ju en katt”. Svaret blev kort och gott att ”i sagorna kankatter göra vad de vill”.

– En del barn blir så förnumstiga när de kommit upp i en viss ålder. Men fantasi är viktigt. Man måste kunna leka med tanken, jag tror att man får ett öppnare sinnelag då och lär sig ta in andra synsätt. Det kan nog göra det lättare att till exempel möta folk från andra kulturer.

I Pettsonböckerna kan det mesta hända. Det odlas köttbullar i trädgården och alla djur kan självklart prata. Fantasin, den bara finns där.

– Inte vet jag vad den kommer ifrån. Ur pennan, säger Sven och tillägger att han egentligen inte har något underliggande, moraliskt budskap med sina böcker.

– Inte som jag har tänkt på i alla fall. Men när det gäller Pettsonböckerna handlar de ju en del om relationen mellan ett litet barn och en äldre man och olika situationer som kan uppstå i vardagen.

De små figurerna som dyker upp i kanter och vrår har blivit karakteristiska för hans teckningar. Ibland är de en del i huvudmotivet, eller så finns de där som en bihandling.

– En del bara bor där, på bilderna. Ibland är det så självklart med djuren, att de ska få göra saker. Som i snickarbon där det finns massa roliga maskiner som de kan få använda sig av på olika sätt.

Sven berättar att han gillar att göra om verklighetens skalor. Små håligheter vid träd i skogen förvandlas i tanken till små hus för mucklor, kvistar blir jättelika träd och en grönkålsodling kan lätt bli en djungel för små små djur.

– Man kan föreställa sig att de har det rätt mysigt där inne. Jag arbetar mycket med att bygga modeller också. Det är kul att kunna se världen i liten skala.

Mucklor är för övrigt ett samlingsnamn på alla smådjur som han har kommit på själv.

– Där har översättarna satts på prov, ler han pillemariskt och upplyser oss om att Pettsonböckerna har översatts till 35 olika språk, utan anvisningar för hur påhittade namn och ord ska översättas.

Sedan det kommit småbarn in i bilden valde Sven och Eva att flytta ut på landet. Ett litet barn skulle inte bo i Stockholm, resonerade de.

– Dessutom använde vi oss inte av storstaden. När det händer mycket alltid och på en gång är det lätt att tänka att ”det där kan jag göra i morgon”. I Halmstad var det tvärtom. Var det en ny utställning på galleriet så gick man dit direkt.

Eva ville egentligen inte alls flytta ut på landet.

– Hon saknade kompisarna och alla aktiviteter. Jag är tvärtom, jag kan vara ensam hur mycket som helst. Det är egentligen konstigt att vi har kunnat leva ihop i 28 år, funderar Sven.

Paret slog sig ned i norra Uppland, drygt en en mil utanför Örbyhus där barnen senare kom att gå i skolan. Under åren där blev det förstås fler Pettsonböcker. ”Stackars Pettson” är delvis självupplevd och lite av Svens favorit. I den är Pettson på ett rysligt dåligt humör och vill absolut inte göra någonting, vilket i sin tur får Findus att gå upp i högvarv av leda och tristess.

– Den kom till när Jesper, vår äldste son var liten. Jag var ju alltid hemma och därför kom vi varandra nära. Han var alltid med. Händelsen som boken delvis bygger på inträffade en dag när Sven höll på att bygga en veranda.

– Jesper ville leka och kom med en massa förslag, men jag blev bara irriterad – inte riktigt lika arg som Pettson i boken, men ändå.

Sent på kvällen gav han med sig – Sven satte sonen på pakethållaren och cyklade ned till sjön för att bada.

– Det var en sådan där vacker sensommarkväll och plötsligt var irritationen bara försvunnen. Jag minns den händelsen så väl. Sådär blir det ibland.

I övrigt har han varit försiktig med att hämta inspiration från sin egen bakgrund.

– Jag vet egentligen inte varför. Det finns många författare som hämtar inspiration från sin egen historia, som Astrid Lindgren. Men på senare år har jag kommit på att jag kanske får tänka om, jag har till exempel några minnen från när jag var liten i Ramlösa utanför Helsingborg som skulle gå att använda, berättar han utan att gå in på närmare detaljer.

Han håller med om att han nog är lite unik som både tecknar och skriver sina böcker helt själv. Som regel skriver han alltid texterna först och har händelseförloppet hyfsat klart för sig innan han börjar rita. Med sin senaste bok, ”Var är min syster” tänkte han dock i helt nya banor. Här började han med bilderna, texten kom i andra hand. Nytt för den här boken var också att den tog lite längre tid att göra.

– Skisserna blev färdiga för flera år sedan, men sedan kom det annat emellan. När jag blev klar i somras hade jag arbetat aktivt med boken i ett och ett halvt år.

Berättelsen handlar om två små möss – en bror som ger sig ut på irrfärd i en luftballong gjord av ett päron, för att leta efter sin syster. Texten i sig, menar Nordqvist, är inte så viktig. Men bilderna, med fantasifulla landskap och små djur och händelser i varje vrå, gör att boken kan läsas om och om igen.

– Den är till för att läsas många gånger och passar nog egentligen lika mycket för vuxna som för barn.

Boken har blivit kritikerrosad och i höstas premierades den med Augustpriset för 2007 års bästa barn– och ungdomsbok.

– Jag hade lite hoppats på att få det här priset eftersom boken är så speciell.

Men Pettson och Findus då? Det har nu gått sju år sedan Sven kom ut med sin nionde bok om den finurlige farbrorn och hans katt, ”När Findus var liten och försvann”. Pettsons glansdagar upphörde mer eller mindre i samband med att barnen började bli vuxna. Det var även i den här vevan som familjen flyttade tillbaka till Stockholm.

– När pojkarna var små hade jag barnböckerna så nära inpå mig. När de blev äldre försvann lite av anledningen till att skriva om Pettson.

De trogna läsarna lär få vänta i ovisshet på nästa uppföljning.

– Han finns med som reserv, men bara om jag skulle komma på en jättebra idé. Det är roligare att tänka nytt, jag vill inte upprepa mig för mycket.

Publicerad i Hallandsposten 2008-03-22. Foto: Emma Gustafsson.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *