Mjältbrand ödelade hans livsverk över en natt

I slutet av förra året dog plötsligt tretton kor på gården Telnebacka i Halland i vad som skulle visa sig vara den farliga sjukdomen mjältbrand. Något lika omfattande utbrott har inte tidigare inträffat i Sveriges moderna historia och saneringsarbetet beräknas kosta tiotals miljoner kronor.

– Det är en rätt tråkig bild att gå och dras med dag ut och dag in. Byggnader som man har lagt många timmar på bara rivs och förstörs, säger Hans Vendelstrand och blickar ut över domänerna intill ån Viskan.

För mindre än ett halvår sedan var det här en orörd lantbruksidyll med knappt hundra kor. Nu har åkrarna förvandlats till en stor schaktplats med en sprakande eldstad i mitten. Här bryts allt brännbart material från gården ned av tretton sanerare som vandrar runt likt michelingubbar i skyddskläder och andningsmask. För dem är det ett riskfyllt arbete som kommer att pågå långt in i höst. För Hans Vendelstrand är det ett livsverk som fördärvades över en natt. Han växte upp på Telnebacka och tog över gården 1990.

– Jag hade blåtungevaccinerat korna samma vecka som det första djuret dog en morgon i november förra året. Det är egentligen inget onormalt att en ko på totalt 90 dör. Men när en till låg död bara ett par dagar senare började vi gå in på djupet. Jag obducerade själv två djur ute på gården och stod mitt uppe i smittan utan att begripa det, säger han.

Kor är särskilt känsliga för mjältbrand och dör som regel inom sju dagar från att de har smittats. Sammanlagt hann tolv kor självdö och en avlivas innan det konstaterades att gården drabbats av sjukdomen. Resterande 78 kor avlivades och för de personer som vistats på gården inleddes en 60 dagars antibiotikakur.

Sedan i februari pågår det mödosamma saneringsarbetet på gården. Allt som finns i de åtta gamla byggnaderna håller på att plockas ut. Brännbart material eldas upp, icke brännbart material grovtvättas och slängs i en deponigrop som måste stå orörd i minst 50 år framåt. Värdefullt material formalinbehandlas. Saneringspersonalen väntar på att en helt ny ugn som tagits fram för att elda materialet ska anlända. Bland annat ska hela ladugården brytas ned i den.

Befab entreprenad, som fått i uppdrag att utföra arbetet, har byggt baracker där saneringsarbetarna bor under veckorna. Här har byggts en brandväg till Viskan och en saneringssluss som man måste passera för att komma in och ut ur det drabbade området.

– Ingen vet varifrån smittan kommer och det komplicerar vårt arbete. Det finns en teori om att bakterien kommit från halm som tagits från området kring Viskan. Där kan det ha flutit upp kadaver som burit på smittan. Dumpningen av kadavret kan ha skett för över 50 år sedan, bakterien är väldigt överlevnadskraftig även i vilande tillstånd, säger veterinär Therese Westermark som leder arbetet.

Hon berättar att det sista kända fallet av mjältbrand i Sverige var 1981. På 1950-talet drabbades flera halländska gårdar och då spårades smittan till kött- och benmjöl som köpts in från Afrika via Belgien. Att smittan är så ovanlig i Sverige gör saneringen extra svår och de som arbetar på gården har fått vända sig till andra länder för rådgivning.

Risken för att människor ska smittas bedöms som liten.

– De som vistas inne på de drabbade områdena kan känna sig lugna så länge de använder skyddskläder och genomgår de säkerhetsrutiner som vi har satt upp, berättar Johannes Heikkilä, Jordbruksverkets saneringsledare på plats.

Oro uppstod dock för ett par veckor sedan då gården drabbades av inbrott. Bytet blev inte mer än ett par hundra liter diesel, men eftersom tjuvarna har gått inne på det smittade området finns det en viss risk att de har fört med sig smittan.

Hittills har saneringsarbetet på gården kostat Jordbruksverket åtta miljoner kronor och det är ett av de mest omfattande någonsin i Sverige. Arbetet påbörjades i februari och kommer inte att vara färdigt förrän i november. Då beräknas kostnaderna vara uppe i tiotals miljoner kronor. Enligt epizootilagen ska lantbrukaren stå skadelös i saneringsarbetet och Hans Vendelstrand har bland annat fått hjälp med att bygga upp nya byggnader som ska kompensera de gamla som rivs. Trots detta har smittan förstås medfört oerhörda kostnader för honom.

Bönderna på angränsande gårdar är oroliga för att smittan ska spridas, Själv har Hans Vendelstrand sina funderingar kring varifrån sjukdomen kommit, men han vet inte säkert och ovissheten skapar rädsla i sig. Turligt nog drev han annan verksamhet förutom köttproduktionen redan innan mjältbranden kom till gården. Nu är ambitionen att helt kunna försörja sig på att framställa foder till smådjur i stället.

– Efter en sån här grej vill man inte ha djur igen. Man lär sig leva med det, men man blir aldrig av med det. Värst var att se hur djuren led utan att man kunde göra något åt det, säger han

Publicerat i Dagens Nyheter, 2009-06-16. Foto: Anders Andersson.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *