Mark predikar om vardagen

Mark predikar om vardagen


Hovnarr, mumintroll, skallig bög som stammar. Epiteten har inte alltid varit smickrande, men i själva verket är det väldigt få – om någon, som har något ont att säga om Mark Levengood. På söndag gästar han Malmö med sin föreställning Sound of Mark.

Mark Levengood sitter i bilen på väg till jobbet. Jag har precis berättat att en kollega inför vår intervju utbrustit ”Wow, Mark! Han verkar vara en alltigenom GOD människa, med det största av hjärtan”.

– Vad glad jag blir, det blev en bra början på dagen! Men jag förstår inte riktigt varifrån folk har fått att jag skulle vara så god. Kanske är det finlandssvenskan som förvillar, att man uppfattas som ett snällt, lallande mumintroll? Jag har många dåliga sidor, jag är till exempel väldigt morgonsur innan jag fått min första kopp kaffe – fråga Jonas! (Gardell, Marks livspartner sedan mer än 25 år tillbaka, red anm).

När Mark Levengood väl har snöat in på ett spår visar det sig inte vara helt lätt att manövrera in honom på ett nytt ämne.

– Snälla, får jag bara berätta en historia om när jag och Henrik Schyffert turnerade tillsammans i början av 90-talet? HAN är en av världens snällaste personer. Men var vi än kom var det alltid jag som blev vänligast mottagen. ”Det är SÅ ORÄTTVIST!” brukade han morra.

Tveklöst har Mark Levengood otaliga anekdoter och berättelser med sig i bagaget när han på söndag kommer till Nöjesteatern i Malmö med sin topprecenserade föreställning ”Sound of Mark”, som hade premiär i Stockholm i februari.

Föreställningen genomsyras av Sound of Music som du såg för första gången när du var 8 år. Musikalen har påverkat ditt liv på många sätt. Berätta!
– Jag älskade filmen och var kär i Julie Andrews. Vid 14 års ålder rymde jag med tåg till Österrike i vild kärlek och passion för att se om alla platserna i filmen fanns på riktigt. Efter tre dagar beställde jag ett telefonsamtal – som man gjorde på den tiden – och ringde hem till mamma och sa att jag var i Salzburg. Hon svarade att ”Du Mark, när du kommer tillbaka ska vi hitta ett riktigt bra barnhem åt dig”.

Du har själv barn nu, hur hade du reagerat om de gjort likadant?
– Startskottet till föreställningen kom just med den insikten. Jag gjorde alltid som jag själv ville som barn. Min son är 10 år nu, och om han skulle rymma till Salzburg om fyra år skulle han få husarrest tills han fyllde 60!

Vad har du för ambitioner med föreställningen – vad tar publiken med sig hem om du får bestämma?
– Om folk går hem med ett bättre humör efter föreställningen, med ett leende på läpparna och insikten att livet inte är så illa i alla fall – då blir jag glad, det räcker. Jag tror inte att jag sitter på något särskilt budskap som världen inte kan vara utan, men när jag kan vill jag gärna få folk att se på sina liv ur en ny synvinkel.

Vad lärde du dig själv av resan?
– Jag trodde att det riktiga livet väntade på mig i Österrike men insåg snart att om jag inte kunde bli lycklig i Finland så kunde jag inte bli det någon annanstans heller. Och det har jag haft användning för under hela livet. Detta är bland annat vad föreställningen handlar om.

– Det gäller att trivas med det man har och justera sakerna runt omkring en. Livet kommer inte senare, om fem år eller på semestern. Livet är vardagen. Därför är det så viktigt att ta vara på den, att tända ljus när det blir mörkt eller att bädda sängen med fina lakan. Att man kuvar sin längtan, och lever här och nu.

Mena du att du alltsedan resan till Salzburg har varit nöjd med livet och vardagen?
– Nej nej gud i himlen, jag är egentligen en mycket långsam människa. Men jag fick paradoxalt nog många livsinsikter under 1980-talet då hiv- och aidsepidemin kom till Sverige. Vi var ju ganska unga jag och Jonas, och även om vi själva klarade oss dog många av våra vänner. Därför blev vi tidigt medvetna om alltings flyktighet. Vid 20 års ålder tvingades vi ta tag i frågor som folk ofta får brottas med mycket senare i livet. Det var hemskt.

Apropå det, din make Jonas har under hösten rönt stor uppmärksamhet för filmatiseringen av sin romantrilogi ”Torka aldrig tårar utan handskar” som handlar om just 1980-talets HIV-epidemi i Sverige.
– Ja, den här hösten har varit väldigt omtumlande, Jonas har mött en så oförblommerad kärlek från alla håll för både böckerna och filmatiseringen, och det har varit väldigt bra för honom. Samtidigt har det varit som att se våra liv från den tiden spelas upp igen. Mycket i handlingen bygger på oss, men historierna har förtäckts med andra människor.  Jag känner igen mig väldigt väl i många av scenerna.

Mark och Jonas träffades 1985. Under åren som gått har Jonas utvecklats bland annat som författare och komiker, Mark framförallt som programledare i SVT, där han både lett Melodifestivalen, haft egna program (som ”Mark och hans vänner”), samt varit biträdande programchef.

– Jag hade precis blivit färdigt på komvux när vi träffades. Jonas hade slutat jobba på Barnvagnsexperten och kommit ut med sin första bok. Jag minns att jag tänkte att ”det här kommer att bli ett knapert liv”. Nu efteråt tycker jag att det är väldigt roligt, att vi har gjort den här långa resan tillsammans.

Profilen

Namn: Mark Levengood.
Ålder: 48.
Familj: Maken Jonas Gardell, barnen Amos och Olga.
Bor: Stockholm.
Gör: Journalist, författare och programledare.
Aktuell med: Föreställningen ”Sound of Mark ” som spelas i Malmö den 18 november (Helsingborg 16/11). En uppgörelse med filmen ”Sound of Music” och om hur man lever sitt liv i väntan på att det spännande livet ska börja.

Hur ser din optimala helg ut?

Fixa och dona: 0% (jag avskyr sådant som ”städlördag”. Varför ska man syssla med sånt överhuvudtaget?).
Lyx och glamour: 33 %
Natur och friluftsliv: 1% (typ ta en kaffe i trädgården. Det räcker när det gäller friluftsliv för mig).
Kärlek och romantik: 33%
Myskläder och tv-soffa: 33%

Skånska möten

På rymmen: Första gången jag kom till Skåne var när jag som 14-åring rymde till Salzburg. En kompis hade ordnat ett tågluffarkort åt mig och jag reste över sundet till Helsingör.
Fysiklärarinnan: Vi hade en skånsk lärare i kemi och fysik. När hon skulle säga vatten sa hon ”Hauutvauuoo” – och det var ingen som begrep vad hon menade. Skånskan är en väldigt vacker men ibland konstig dialekt.
Bästa vännen: Min närmaste vän bor i Lund och jag gillar att uppträda här. Den skånska publiken är väldigt vänlig och kultiverad. Sättet att vara här känns väldigt kontinental.

Publicerat i Metro Hela Helgen 2012-11-16

web_portratt_levengood_2

web_portratt_levengood_1