Five minutes of fame

Five minutes of fame


Ett tag prydde de löpsedlarna över hela Sverige. Men lika fort som trycksvärtan torkat stod de åter i sin gamla vardag. Eller? H har mött tre halländska dokuskådisar och tagit tempen på livet bortom rampljuset.

Bonde söker fru

Handling: Fyra singelbönder bjuder hem potentiella makar och makor till sina gårdar i jakten på den rätta.
Sänds: På TV4, oktober-december.
Antal säsonger: Sex (Start 2006). Leds av Linda Lindorff.
Ursprung: Kommer från brittiska Farmer wants a wife.

Fredrik Karlsson
Ålder: 28 år.
Familj: Föräldrar, två systrar, samt flickvän sedan i julas.
Bor: På egen gård, Munkagården utanför Ysby.
Gör: Föder upp smågrisar, odlar spannmål, potatis och sockerbetor.
Medverkade i: Bonde söker fru 2007.

Fredrik har träffat bondmoran i sitt liv

”Bonneri, fruntimmer, dans och raggarbilsträffar. Mycket mer hinner man inte med i livet.

Det var annorlunda för fyra år sedan. Tänk att jag hade gått runt ensam på gården i alla år, och så plötsligt hade jag 3-4 brudar och ett filmteam hack i häl dygnet runt. Det var en stor omställning för mig, på gott och ont. I början var det mycket uppståndelse kring programmet. Många kände igen mig, kom fram och ville ge en kram eller be om en autograf. Andra tittade bara på håll. Ibland hände det att någon sa något dumt, men nio av tio gånger var det bara snälla saker. Det som var jobbigast var en del tidningar som var lite småjävliga. Dem har jag inte saknat! Och allt med själva programmet var inte roligt heller. Till exempel tycker jag att saker och ting vinklades på ett felaktigt sätt ibland. Samtidigt har jag aldrig ångrat att jag ställde upp, jag har fått vara med om så mycket roligt! Den stora saken var att jag lärde mig prata. Jag har alltid varit blyg, men i programmet var jag så illa tvungen att börja ta för mig. Jag minns när vi spelade in första presentationen av oss själva och teamet kom till gården. Det var inte lätt. Nu har det blivit mycket bättre.

Efter Bonde söker fru gick livet vidare här på gården. Som egenföretagare går man aldrig arbetslös om man säger så. Vill jag jobba 24 timmar om dygnet så gör jag det. Det är det bästa med att vara sin egen. Jag styr allt själv. Sedan kan det förstås bli lite ensamt när man går här hela dagarna och bara är med sig själv. Därför är det så bra att jag har gammeldansen och raggarbilsträffarna.

Så småningom slutade tidningarna höra av sig och under nästan två och ett halvt år var det helt lugnt, fram till att jag blev tillfrågad om att vara med i Fångarna på fortet som skulle fira 20-årsjubileum i TV4 förra hösten. Vi var ett lag med bönder som ställde upp och totalt kom vi trea. När vi tävlade mot laget ”One hit wonders” klämde vi dem med 5-0. Det var ren utklassning!

Förra hösten var jag också med i Dansfeber, ett program som samlade in pengar till Plan Sverige. Det var olika kändisar från Fyran som medverkade. Jag och tv-bönderna Peter Gustafsson och Susanne Brännemo uppträdde som Afro-dite och dansade till deras ”Never let it go”.  Jag hade klackskor, peruk och paljetter och vi gick vidare till finalen men förlorade mot Markoolio och Tobbe Trollkarl. Allt var direktsänt, det var himla kul.

Sedan var jag med i Treans frågesportstävling ”100 sätt att åka ur en gameshow” också. Så länge man vann och kunde svara på frågor var allt lugnt, men när jag väl åkte ur fick jag åka helikopter. Och det var inte i helikoptern, utan jag hängde och dinglade under. Jag var skiträdd.

Jag har aldrig sagt nej när jag fått ett erbjudande, jag säger ALLTID ja – för om man inte gör det så händer det aldrig igen. Frågan och möjligheterna kommer sällan mer än en gång. Men jag skulle INTE behöva tacka ja om jag skulle bli tillfrågad om att vara med i Bonde söker fru igen. För nu har jag hittat tjejen i mitt liv! Vi träffades ute på dans lite innan jul. Hon är en trevlig och go tjej från Skåne. Mer vill jag inte säga av hänsyn till henne. Hon vet att jag varit med i programmet och tycker att det är kul, men vill inte själv vara en del av uppmärksamheten.

Vi tar det lugnt, men om allt går väl tror jag att hon flyttar hit till Munkagården. Hon är uppväxt på landet och brukar ofta vara här eftersom jag själv har svårt att vara borta från djuren under längre perioder. Det skulle bli svårt att flytta på mig, bonneriet är mitt liv.

Om tio år jobbar jag nog på som vanligt. Jag tror inte att det kommer vara särskilt annorlunda i jämförelse med hur det är nu. Men förhoppningsvis springer det omkring en unge här och leker också. Det hade varit roligt”.

Riket

Handling: Deltagarna delades upp i fattiga med knapra levnadsförhållanden och rika som levde flådigt med betjänter. En kamp om att bli så rik som möjligt, och i slutet skulle den siste härskaren ta över. Scenen var medeltid (2004) och stormaktstid (2005). Deltagarna bar tidstypiska kläder och redskap.
Sändes: På SVT. Leddes av Stefan Sauk.
Antal säsonger: Två, 2004-2005.
Ursprung: Svensk produktion, av bolaget Jarowskij Television.

Amelie von Schwerin
Ålder: 48 år.
Familj: Mannen Peter Hjelm och hans son, Ludvig.  Powderpuffen Fuffe och hästen T´Dayzmyluckyday.
Bor: I Söndrum, Halmstad.
Gör: Utbildningssamordnare på Plönninge Naturbruksgymnasium.
Medverkade i: Riket 2004-5

Riket gav livet ny vändning

”Riket blev en kraftig handbroms i mitt liv. Jag arbetade som lärare och var i ett läge i livet där jag sökte förändring. Jag har alltid gillat att stå i centrum och sökt personliga utmaningar. Min bror är professor i vetenskaplig mekanik, han ville förmodligen vara med själv, men skickade in en ansökan åt sin vildsinta lillasyster istället.
När jag kom till uttagningarna var det som att kliva in i en cirkusmanege, vilken personlighetscocktail! Alla överträffade mig i att synas. Anledningen till att jag till sist blev en av dem som valdes ut tror jag beror på att jag var ”normaltstört” annorlunda – hade annorlunda efternamn, fem hästar och gård. Jag framstod nog som en lyckad person, lite äldre i sammanhanget.

Jag gillade konceptet med Riket och skulle inte ha gjort annorlunda om jag varit med idag. För många handlade det om ett självförverkligande. Det gällde ju även mig. Men tv är en grym industri som emellanåt endast tar tillvara på människors tillkortakommanden för att göra bra TV. Det finns risk att man förgör sig själv i ivern att synas. Jag tog tillfället, fick mer av mig själv och därmed en tydligare självkänsla men kände också att produktionsbolaget ägde mig. Med insikten såg jag att jag dög till en massa saker som jag inte känt till tidigare. Min mor var väl inte hypernöjd med alla avsnitt, men för egen del anser jag att vill man leken leka, får man leken tåla.

Många säger att de framställdes som annorlunda än de egentligen var av produktionen. Och visst, man presenteras selektivt då man lockas att ta fram vissa sidor av sig själv. Men det går inte att klippa ihop en helt ny personlighet. Den du ser på tv är den du är.

Jag var med ända in i slutet, jag klarade mig bra. Jag vann inte men var med och avgjorde vem som skulle utses till härskare, en inte oäven triumf såklart. Jag ångrar aldrig att jag var med, den personliga vinsten var så stor. Det enda som sved efteråt var att det inte längre var jag själv som fick välja när jag skulle bli sedd. I början fick jag massa mejl och samtal, folk kom till gården för att se hur jag bodde. I den bemärkelsen tror jag att jag påverkades mer än deltagarna från storstadsområdena, det blev en större grej här.

Allt var inte kul, jag fick till exempel stå ut med en del flåsande telefonsamtal nattetid vilket skapade ett obehag som sitter i än idag. Under ganska lång tid efteråt blev jag igenkänd på stan, i Lisebergskön eller på Systembolaget. Om jag nu blir igenkänd, vet jag bara att folk har svårt att placera var de har sett mig.

Tiden under och efter Riket var omtumlande. Jag kände att det var något som rev i mig. Jag hade fått tid att lära känna mig själv på ett annat sätt. Jag bytte livsbana, bland annat skilde jag mig från min dåvarande man och fick en ny insikt om livets väsentligheter.

Idag lever jag ett gott liv, med man och pojke, häst och hund. Jag har ett spännande och enormt utvecklande arbete. Om jag skulle ställt upp igen? Intellektet säger nej. Men idag handlar allt om individualism, att vara speciell, bli sedd. Att synas i media är ett sätt att visa att man finns.  Min personlighet, viljan att stå i centrum, passar bra in i 2000-talet. Är jag månne en mediaholic?

Expedition Robinson

Handling: Två lag samlas på en öde tropisk ö för att mötas i olika tävlingar. Det förlorande laget tvingas stå inför ett ö-råd där man måste rösta ut en av sina deltagare.
Sänds: TV 4. Har letts av Harald Treutiger, Anders Lundin, Robert Aschberg, Linda Lindorff och nu senast Paolo Roberto.
Antal säsonger: Tolv, 1997-2004 i SVT, 2004-2005 i TV3, 2009-2011 i TV4.
Ursprung: Skapades av Charlie Parsons, England, men där trodde inte produktionsbolagen på idén. Därför blev svenska Strix Television först i världen med att producera programmet. Senare har flera länder tagit efter.

Freddy Lund
Ålder: 53 år.
Familj: Sambon Garaket, två vuxna barn, en bonusson.
Bor: Länge i Åsa men har nu köpt en 201 år gammal gård i skogen utanför Svenljunga.
Gör: Egenföretagare som arbetar med avdödade av virus och multiresistenta bakterier på sjukhus och läkemedelsindustri, samt isolatorer till stamcellsforskning.
Medverkade i: Robinson 2000.

Karriären tog skruv efter Robinson

”Jag blev grundlurad av min dåvarande arbetsgivare. Inför en personalfest fick jag ett mejl med information om att årets fest skulle ha Robinsontema. Man skulle skicka in foton av sig själv i badkläder och svara på fem frågor.
Några veckor senare damp det ned ett brev om att jag var uttagen till SVT:s Robinson. Jag tog inte det på allvar först, tänkte att det var jobbet som ville jävlas. Det var först när jag satt öga mot öga med Anders Lundin flera uttagningar senare som det gick upp för mig att det här var på allvar. Ögonblicken kom då jag tvekade, jag var rädd att bli castad som Europas värsta gris. Jag var en helt vanlig, relativt anonym medborgare med barn i skolan. Men samtidigt har jag alltid gillat utmaningar och barnen tyckte att det var en kul grej.

Så jag förberedde mig noggrant, träffade bland annat en intendent vid Botaniska trädgården som gick igenom växtmaterial och vad som gick att äta. På plats insåg jag snabbt att jag bara var en bricka i ett spel, att de i förväg hade bestämt vilken typ av personer de ville ha med, typ ”I år ska vi ha en idiot, en framgångsrik invandrare, en rasist”. Men jag köpte spelreglerna och tyckte det var ett kul äventyr. Jag var på ön i 42 dagar av 46 möjliga.

Under tiden programmet visades var livet hysteriskt. Det ringde 25-30 journalister i veckan. Tre gånger efter min medverkan har frågan dykt upp om jag vill vara med igen. Jag har tackat nej. Vad skulle jag vinna på det? Det vore ju ingen ny upplevelse i livet. Jag skulle klara en gång till men det handlar inte bara om att lyckas genomföra något. Det måste ha en viss seriositet, som till exempel Fångarna på Fortet.

I ett par år efter min medverkan stod jag på kändisarnas inbjudningslistor och gick på Spy bar i Stockholm. Och visst var man igenkänd efter att ha varit hemma hos folk och deras tv-apparater i tio timmar. Det händer fortfarande att jag blir igenkänd, folk säger ofta att ”dig har jag sett förut”, men så kommer de inte ihåg varifrån. Jag tror egentligen inte att jag påverkades särskilt mycket av att vara med i programmet. Däremot blev jag headhuntad till ett nytt jobb kort efteråt. Ett jobb som jag inte tror att jag hade tackat ja till om det inte vore för att jag varit med i Robinson. När man utsätter sig för den typen av strapatser -lever utan mejl och kylskåp under flera veckor – får man nya perspektiv. Perspektiv som gör att man vågar ta stegen framåt i livet. Det kan handla om vad som helst. Karriär, kanske skilsmässa. Bra och dåliga saker. Jag har aldrig ångrat att jag var med och tror inte att jag skulle gjort annorlunda om jag ställt upp en gång till. Men nu satsar jag på jobbet och så har jag köpt en liten gård utanför Svenljunga, där jag lever med min sambo”.

Publicerad i Hallandsposten 2011-09-17. Foto: Emma Gustafsson.