En bit Afrika i Varberg

Kärleken till en kontinent som skänkt Linda Rasmussen och Sven Zetterlund både stor lycka och den svartaste sorg har fått paret att inreda sitt eget lilla Afrika i Sverige. Här finns allt från afrikansk gästfrihet till elefantbajs.

Det är förmodligen en av sommarens var­maste dagar. Heta vindpustar sveper över strandängarna och i den svartmålade trä­kåken utanför Gamla Varberg torkar Linda Rasmussen bort en svettdroppe från pan­nan.

– Det är som i Afrika, konstaterar hon och ler åt sammanträffandet.

Vi har färdats längs en kringelikrokig kustväg kantad av ängsvädd och betad ljunghed. Bort från motorvägen och in mot Tångaberg genom ett naturreservat. Längst in, på en liten bergknalle, ligger vår slutdestination. Fyra handsnidade giraffer i trä kikar fram bakom grässluttningen och mellan träden skymtar en skylt med swahi­lisk text: ”Karibu sana – välkommen hem till Linda och Sven”.

Altankanterna är målade i zebrarandigt och längs ytterväggarna hänger stora afri­kanska masker. Den svarta trätrallen in mot huset flankeras av korgar gjorda av förbru­kade bildäck, och gammal drivved sticker upp som ett litet staket längs kanterna till­sammans med djungelgröna växter.

Vi ombeds lämna våra skor på bastmattan intill entrén och blir inhysta i det som för bara ett litet tag sedan var ett helt ordinärt Svenssongarage men som nu har förvand­lats till en diversebutik med afrikanskt hantverk. Ett sammelsurium av målade strutsägg, massajsmycken, ormskinn och masker.

– När jag kom till Afrika första gången var det fullt av getter, kor, små affärer med stånd och folk överallt. Det var total förvirring och det är lite det som vi försöker efterlikna här, förklarar Linda Rasmussen om hennes och maken Sven Zetterlunds bohag.

”Afrikahuset” kallas det. Hit flyttade paret för lite drygt två år sedan. Linda är sömmer­ska och designer och har specialiserat sig på att omvandla afrikanska bruksföremål till modern inredningsdesign. Gardinstäng­erna i köket har hon gjort av vandringssta­var, hon skapar skålar av torkad kalebass och lampor av palmblad, piggsvinstaggar och drivved.

I huset finns också elefantbajs, kokosnöt­ter, skattkistor, bord gjorda av återvunnen teak, ett schackspel i såpsten, en himmels­säng från Zanzibar, masker från religiösa ceremonier i Ghana, kangas från Tanzania. I köket en hundra år gammal dörr från sten­staden på Zanzibar gjord i ironwood, med arabisktinspirerat mönster. Väggarna är klädda med Svens fotografier från Afrikas djurliv. En lejonhona sträcker majestätiskt på kroppen och gapet i en vid gäsp, en flock giraffer är på vandring över savannen.

– Titta på det här tyget, utbrister Linda och sveper med handen över ett svart- och vit­mönstrat överkast.

– Det är ett mycket speciellt tyg, kvinnorna på Burkina Fasos marknader väver det i tio centimeter breda remsor som sys ihop och färgas med lera och mineraler, det är av otro­lig kvalitet!

De små detaljerna i villan ramas in av var­ma naturfärger i brunt, rött, gult och orange på väggar och textilier.

Allt med inspiration av en kontinent som gett paret mycket lycka och kärlek men också stor, svart sorg.

Det är ett märkligt och smärtsamt öde som då och då gör sig påmint i exotismen i den lilla villan och som svårligen går att und­vika i berättelsen om hur Sven och Linda möttes.

Under en fika på passionskaka och keny­anskt kaffe invid en afrikansk hydda i träd­gården får vi höra om Lindas kringflackande i världen med maken Poul och de tre barnen. Familjen bröt tidigt upp från bekvämligheten i Danmark och begav sig först till Grönland följt av Spanien, Norge, Australien och slut­ligen Tanzania, där paret arbetade i sju år i Dar es-Salaam. De hade varit gifta i nästan trettio år när olyckan inträffade år 2002.

– Jag var hemma i Danmark när jag fick meddelandet att en berusad långtradar­chaufför kört in i Pouls jeep. Han dog ome­delbart, berättar hon utan omsvep.

Det är inte första gången hon upprepar his­torien. Det gör hon om och om igen, för sig själv, för familjen, för omvärlden. Och Sven gör detsamma. Han kommer från Örebro och arbetar som naturfotograf med främst Sverige och Östafrika som arbetsfält. Till­sammans med hustrun Ingegerd hade han särskilt fastnat för Kenya dit de reste ofta och under längre perioder för att fotogra­fera till sina gemensamma djur- och fauna­böcker. Även Sven hade varit gift i omkring trettio år, har tre barn och höll just på att slutföra en bok om massajerna och Afrikas vilda djur. Efter den sista fotograferingen reste paret till Mount Kenya för att vandra i regnskogen då en elefant attackerade dem. Ingegerd skadades och dog innan hjälp in­funnit sig.

Elefantattacken inträffade bara ett par må­nader efter bilolyckan i Tanzania. Fortfarande ovetande om varandra flyttade Linda och Sven tillbaka till sina hemländer. Ett halvår senare fördes de samman under en middag i Örebro där de hamnade mitt emot varandra.

– När kvällen var slut visste jag att Sven var mannen jag skulle leva med under resten av mitt liv, berättar Linda.

Det visste även massajerna. För när paret gjorde sin första gemensamma resa till Ke­nya och Tanzania en månad efter att ha lärt känna varandra, ställde massajerna till med ett traditionellt massajbröllop utan att fråga. Det gick snabbt kan tyckas, men det måste ha varit meningen resonerar Sven och Linda som stöttat varandra i sorgearbetet efter ma­karnas bortgång. I dag, sex år senare, finns Poul och Ingegerd fortfarande med i vardagen, men livet är mycket annat också.

Förra året kom paret ut med en bok, ”I Afrikas grepp”, där de berättar om sina öden, de arrangerar safarier till Kenya, ordnar Afrikaaftnar, arbetar med fonden Mama Zebra memorial fund som de bildat till minne av sina makar och där pengarna går till en skola för massajernas barn. Sist men inte minst har de sitt Afrikahus utan­för Varberg.

– Mina barn bor i Stockholm och Göte­borg, Lindas i danska Esbjerg. Vi tog fram en karta och mätte. Varberg låg mitt emel­lan, det var så vi hamnade här, berättar Sven.

Till skillnad från de flesta andra privata hem är Afrikahuset till för offentlig beskådan – åtminstone fyra dagar i veckan sommartid och under december. Då bjuds allmänheten in att kika in bakom dörrarna till såväl bad­rum som sovrum och kök.

Om det känns konstigt att folk trampar runt i ens privata domäner? Inte alls.

– När vi kommer till massajerna i Masai Mara i Kenya bjuds vi alltid in i deras hyd­dor. Vi har vant oss vid gästfriheten och vill gärna försöka dela med oss av det vi lärt oss av folket där. Att ge omsorg, värme och glädje.

 Publicerat i Dagens Nyheter, 2009-08-22. Foto: Anders Andersson.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *